tisdag 31 januari 2012

Att vara matbloggare

... ja, det är en utmaning både för den som bloggar och dess familj. Köket är alltid belamrat med kokkärl, udda porslin som köpts bara för att det gör sig så snyggt på bild, smått illaluktande surdegar och anteckningsblock för att recepten ska kunna skrivas ner. Hemma hos oss hörs ofta kommentarer som "ursäkta att maten dröjer, jag ska bara få fram ett snyggt foto", "akta, du skuggar tallriken",  "nä, det ska vi inte laga idag, det blir inte bra bloggmat", "jag har inte tid just nu, jag bloggar" och "nu luktar det surdeg igen, överallt!".
Jag tänker på mat stora delar av min fritid. Jag tänker rätt mycket på jobbet också, men matlagandet är ett sätt att bearbeta dagens arbete. Att vara läkare är ett stressigt jobb där man fattar beslut hela tiden. Beslut som kan ha stora konsekvenser för patienterna. Inte konstigt att man lätt tar med sig tankarna hem. Och det är där bröddegen eller det stora berget av grönsaker kommer in i bilden. Det blir en form av terapi.
Så alltså tänker jag mycket på mat. Vad vi ska äta, hur det ska läggas upp på tallriken, vilket porslin som ska användas, hur jag kan dekorera. Och för att hålla matbloggen levande, så måste jag variera innehållet. Jag kan inte alltid laga samma mat och tro att läsarna tycker att det är roligt med tionde receptet på samma köttfärssås. Att laga varierad mat betyder också att jag tvingas till att vara lite kreativ. Det kan vara lite klurigt att vara kreativ de dagar då all inspiration tagit semester på obestämd tid. Man kan då läsa andras bloggar och hoppas på att en idé kommer. Eller så går man in i matbutiken och väntar på en uppenbarelse. Det hände mig för inte så länge sedan. Jag går in på Hemköp med en nollställd hjärna. En representant från Mrs Cheng står i början av butiken och lagar asiatisk snabbmat som demonstration. Jag kommer in på asiatiska tankar, vilket hänt allt oftare på sistone. Jag går varv på varv runt grönsakerna och hittar till slut pak choi som suggestivt viskar mitt namn. Och sen börjar ett recept rulla framför ögonen. Jag plockar på mig röd chili, färsk koriander, fläskfärs, fisksås och salladslök. Väl hemma slänger jag ihop asiatiska fläskfärsbullar med wokad pak choi. Ett stolt ögonblick! Maken som får rätten i matlådan skickar ett glatt sms kommenterande den goda maten. Och ni mina vänner, ni ska få receptet inom kort. Idag bjuder jag bara på ett litet kåseri, en inblick i Saras mathjärna vars axoner gör de konstigaste kopplingar men som i slutändan oftast landar i en tallrik med hygglig mat och i bästa fall ett skarpt foto.

2 kommentarer:

  1. Vilken bra beskrivning! Själv blir jag oerhört aktiv när det råkar vara fotoljus en ledig dag. Då lagas det galet mycket mat. Bloggandet har kanske stört en del matro hemma hos oss, men samtidigt utvecklat mitt matlagande och lett till att vi äter väldigt varierat. Dessutom använder jag min egen blogg mycket som arkiv. Med tiden är kanske inte borttappade recept något problem längre? Det allra bästa med bloggen är kontakten med andra matintresserade. Tidigare terroriserade jag måttligt intresserade vänner med prat om mat...

    SvaraRadera
  2. Jag startade faktiskt bloggen i syfte att ha den som receptarkiv. Att jag nu har ett gäng läsare har ju ändrat ambitionsnivån lite och det är så roligt att få feedback i form av kommentarer och vissa dagar bara i form av en stigande statistik. Men precis som du säger, Fröken Dill, så är det just kontakten med andra matintresserade som är det roligaste och det som driver mig till att tänka på bloggen även de dagar då jag helst bara skulle äta en tallrik fil eller en macka till middag. Tyvärr hindrar det mig inte från att fortsätta att terrorisera min omgivning med ett oavbrutet prat om mat. Men nu har de i alla fall börjat sms:a, maila eller ringa mig om matfrågor, vilket jag ser som ett tecken att det är okej att jag är mitt vanliga matpassionerade jag.

    Nu ser jag fram emot ljusare tider, för fotograferingen, bloggen och för fler kontakter inom matvärlden.

    Tack, snälla du, för dina kommentarer!

    Hälsar

    Sara

    SvaraRadera